Två frågor - Carnegie och Innis & Gunn

Carnegie Porter finns ju numera (?) som årgångsporter på 33 cl-flaska och som folkölsporter (eller Mild kanske?) på 50 cl-flaska.
Hur hänger detta ihop? Hur kan det komma sig att man väljer att krångla till det med olika buteljer?
Carlsberg känns ju som en koncern som gärna centraliserar...

Innis & Gunn - lite fler frågor...

De senaste åren har man ju släppt whiskyfatlagrade varianter, säkert 10 olika för den svenska, den kanadensiska och den långbortistanska marknaden.
Samtliga (?) öl har en alkoholhalt på 7,1-7,2 % vilket får en att anta att det antingen är samma batch eller samma grundrecept.
Varför gör man så? Gör man så stora batcher att man desperat måste fatlagra dem på olika fat för att få ut dem? Vari kan man tänka sig att vinsten ligger? Vem brygger egentligen ölet? Är det Belhaven eller Greene King?

Kom gärna med kommentarer, svar eller lösa funderingar...

Carnegie Porter(Stärk Porteren) kommer nu at bli tappade på 0,33 flaskor igjen.
Ni som kommer i håg dom från 1990-talet, vet hur dom ser ut. När dom kommer hvet jag inte för tillfellet, men återkommer om inte så lenge med mera info. Om inte andra på denne loggen, kan beretta när dom kommer.(?)

Porter Porter!
Roger

Stark-Portern kommer in i ordinarie sortiment 1 oktober.

Carnegie Starkporter (nr 1497), 15,90 kr (330 ml)

Bra att den kommer på 33 cl flaska. Mariestads porter är också på 33 cl flaska.
Det gynnar mognaden av den. Synd att Oppigårds porter och Nils Oscars rökporter
inte är på 33 cl flaskor. Porter är ett öl som man inte dricker så stora
mängder åt gången.

Sven-David
Lund

Är det något alldeles nytt? Så sent som igår hällde jag en 33 cl i kräftlagen.

--
Thomas Nilsson

Lite mer info hittar du på: http://www.refreshuk.com/partners/partners_ig.htm och på http://www.innisandgunn.com/index.htm
Det verkar som om I&G kör med legobryggning... dvs att de inte äger ett eget brygger, utan brygger hos ngn annan...?
Jag tror inte det beror på överproduktion, snarare på marknadsföring att de kör alla dessa fatlagringar - vem hade egentligen hört talas om I&G innan de började släppa Islay- och Rumcasktappningar?

Det började med att Grants kom på att dom ville ha en Whisky som skulle slutlagras på Ale cask, (Grant`s Ale Cask Reserve Systembolagets nr:87500 pris 289:-) så dom började experimentera med att köpa buteljerad Ale i affären och lagra på små ekfat, det blev så lyckat att dom ville fortsätta. I detta läge kontaktade man Dougal Sharp som var bryggmästare på Caledonian Brewery i Edinburgh och bad honom att ta fram en smakrik, maltig Ale som skulle sätta en tydlig karaktär på ekfaten. Man gjorde alen klar till 90 % och fyllde den på viteksfat från USA. Faten skickades till Glenfiddich lagerhus för att ligga i 30 dagar så att dom skulle få karaktär av alen, sen skulle alen hällas ut i avloppet för att ersåttas med whisky. Men arbetarna provsmakade ju innan dom skulle börja hälla ut och den smakade mycket bra och annorlunda med ekfatskaraktären och dom tog petflaskor eller vad man fick tag på för att ta ölen med sig hem. Detta upptäkte givetvis cheferna som även dom provade och tyckte om ölet. Så Grants och Caledonian bestämde sig att satsa på ekfats lagrad Ale och grundade ett gemensamägt företag. Satsningen medförde att man förfinade bryggningen och lagringen, Lagringen i dag är i två steg, först lagras alen på nya viteksfat från Amerika i 30 dagar för att sen föras över i större ”marrying tuns” för ytterligare 47 dagar. Inför lanseringen togs ett koncept fram med flaska och etikett samt namn och allt blev väl mottaget utom namnet ”Double Scotch” som sågades totalt. Tiden började bli knapp och inget bra namn. Men Dougal Sharps far sa till honom att varför inte använda ditt och din brors mellannamn ”Innis & Gunn”

Källa är Hasse Nilssons artikel i Allt om Whisky