EBCU uppmärksammar Reinheitsgebots historiska bidrag

Världens långvarigaste konsumentlagstiftning, det bayerska Reinheitsgebot (sv: Renhetslagarna), som syftar till att skydda renheten i ölrecepten, firar 500-årsjubileum den 23 april 2016.

The European Beer Consumers Union (EBCU), som företräder ölkonsumentgrupper runtom i Europa, hyllar lagen som i hög grad bidragit till att skydda ölkvaliteten genom 1516 års beslut angående grundläggande riktlinjer för ölbryggning, men EBCU uttalade också en brasklapp om eftertanke ifråga om dess tillämplighet idag.

”De strikta reglerna, som utesluter användning av socker, sirap, stärkelse, majs och ris i ölbryggning, är fortfarande relevanta vid bryggning av klassiska öltyper som Helles, Münchner, Märzen, Kölsch, Altbier, Bock med flera, både i och utanför Tyskland” säger EBCU:s ordförande Henri Reuchlin, och tillägger: ”men restriktionerna mot användning av alternativa ingredienser står i vägen för tyska bryggares utveckling av egna tolkningar av öl från andra europeiska bryggtraditioner, och kan stå i vägen för återupplivandet  av en del äldre, lokala tyska ölstilar, vilket är mindre bra.

EBCU tror att en modern motsvarighet till Reinheitsgebot skulle höja standarden på innehållsdeklarationen för öl, genom att kräva att ölförpackningar i Europa listar ingredienser samt talar om vilket bryggeri som bryggt ölen, information som är viktig för att konsumenter ska kunna fatta välgrundade beslut.

Faktablad:

Reinheitsgebot var ursprungligen känt som ”Ersättningsförbudet”. 

Reinheitsgebot infördes 1516 av dåvarande hertigarna av Bayern, Wilhelm IV och Ludwig X, som ett sätt att kontrollera ett priskrig på vete som hade utbrutit mellan bryggare och bagare. Den gav dem också tillfälle att hantera långvariga bekymmer med att bryggare förorenade öl med örter, rotfrukter, svamp och animaliska ingredienser.

Lagen infördes på S:t Göransdagen (tyska Der heilige Georg, engelska St George) den 23 april, dagen som markerade slutet på bryggsäsongen i större delen av Centraleuropa, för att börja gälla på S:t Mikaelsdagen den 29 september (tyska Erzengel Michael, engelska St Michael’s day). Innan ekonomisk, storskalig kylning blev möjlig kring 1865 var sommarmånaderna för varma för att öl skulle kunna jäsa som sig bör.

Det fanns i princip två typer av öl 1516. Brunöl gjordes av mältat korn, medan vitöl innehöll en stor del vete. Reinheitsgebot förbjöd effektivt den lättare, somrigare vitölen genom att föreskriva att öl bara fick göras av korn, humle och vatten. (Jäst nämndes inte, eftersom man ännu inte förstod jästens funktion)

Förbudet mot användning av vete drogs snart tillbaka till förmån för en hög beskattning när det användes vid bryggning. Denna ersattes 1602 i sin tur av ett licenssystem för veteölsbryggning, som infördes av hertigen av Bayern, Maximilian I, vars familj köpte alla licenser och därmed fick monopol på veteölsproduktion de kommande två århundradena.

När de tyska staterna enades under Bismarck mot slutet av 1800-talet, antog många av staterna den bayerska standarden, och förbjöd därmed många historiska lokala ölstilar som använde förbjudna ingredienser som salt, kryddor och örter.

Antagandet av Reinheitsgebot 1919 var ett villkor för att Bayern skulle acceptera anslutning till det nya Tyskland.

Lagen drogs formellt tillbaka 1988 efter att EU beslutat att den var ett hinder mot fri handel, och ersattes 1993 av den mindre strikta Vorläufigen Biergesetz, (Provisoriska Öllagen). Omnämnandet av Reinheitsgebot på öletiketter fortsätter att vara till hjälp för konsumenter som ett tecken på hög kvalitet.

Många tyska bryggare fortsätter att följa de gamla reglerna, precis som de flesta bryggare i Österrike och många i Tjeckien och i övriga världen. Moderna hantverksbryggare i stora delar av världen accepterar den som en norm, särskilt vid bryggning av ljus lager.

Industrilager, inklusive många av världens mest kända varumärken, ersätter upp till en tredjedel av kornmalten med socker, sirap, stärkelse, majs eller ris, och minskar därmed bakgrundssmakerna i ölet.